En forskare med postcovid skrev till mig
Du påminner mig mycket om mig själv som ung ny doktorand där hjärnan arbetade för högtryck och man såg alla samband tydligt för sig som man hade velat undersöka. Min dröm var att få ha ett eget labb och obegränsat med pengar där jag kunde anställa folk som kunde utföra alla mina studier som blommade upp utifrån egna inre idéer och annan forskning. Min hjärna var i ett konstant skönt flow av att få vara i ett tillstånd där jag såg alla samband och hur jag ville gå vidare med alla resultat som kom fram under tiden.
Tyvärr nöttes detta ”flow” ner med tiden av den gråa krassa verkligheten som bestod av byråkrati, motsättningar och ett ständigt underskott av finansiering som krävde kraftig prioritering, där sällan de viktigaste spåren följdes upp utan istället det ”hippaste” spåret som hade störst chans att generera nya anslag till gruppen så man överhuvudtaget kunde ha råd att betala hyran till labbet.
Till slut har man tvingats in i fållan, efter att i åratal ha stångat huvudet blodigt mot en vägg. Ingen ilska har hjälpt. Ingen entusiasm har hjälpt. Ingen opportunism eller fantastiskt skarpa idéer har hjälpt mot byråkratin. Man tvingas in i fållan och dämpar sig för att överhuvudtaget överleva mentalt. Jag är övertygad om att dina forskarkompisar har närt en minst lika stor entusiasm, ilska och nyfiken drivenhet, haft en härlig känsla av att man kan förändra världen för människor som har det svårt. Men även dem har tvingats in i fållan av verklighet och fattat att inget blir bättre av att bli upprörd, förvånad eller förbannad. Man går bara under själv. Jag beundrar alla forskare som ändå lyckas driva nån sorts egen linje med nån form av entusiasm kvar.
Det är ENORMT mentalt krävande att överleva i det där. Så hav förbarmande med dina läkare- och forskarvänner 🙂 Jag är hundra procent säker på att de gör allt de bara kan, men man har bakbundna händer oftast tyvärr.
I den bästa av världar så skulle FANKIA test och massa andra tester såklart vara att föredra. Men jag vet att det inte finns utrymme att ställa krav här, jag får vara tacksam över att ens få pröva VGV nu. Det mesta andra kan man bara drömma om just nu. Hoppas att du orkar hålla din entusiasm uppe men var försiktig så du inte bränner ut dig. Det är lätt gjort när man ständigt arbetar i motvind. Tack för att du kämpar. 🙏
Går kroniska sjukdomar att bota? 
Mats! Forskaren har säkert rätt men ibland går ju ändå delar av drömmar i uppfyllelse och även om dina inte skulle göra det, så är ditt arbete verkligen inte bortkastat. Du sprider ovärderligt hopp bland alla som är berörda av dessa svårdiagnosticerade sjukdomar. Och kanske smittar din entusiasm ändå av sig lite på några forskare, läkare, politiker och andra, som skulle kunna påverka handlingen åt rätt håll. Det måste vi tro på!
GillaGillad av 1 person
Absolut. Jag inser dock att som lekman kan man inte påverka så mycket i den otroligt hierarkiska forskarvärlden. Det verkar vara viktigare att ha sitt namn sist eller först i en studie snarare än vad man forskar om.
GillaGilla
Fast kanske är det just att du är ”lekman” som i slutänden kommer att göra det annorlunda.
För det finns faktiskt en och annan person här i världen som når någonstans och skapar en bättre värld!!!
Och ditt jobb kan bana väg för någon annan. Du visar din fru, dina barn och oss andra att ”vi” SKA jobba vidare.
GillaGilla