Arbetslinjen är en återvändsgränd

Arbetslinjen kommer att bli en återvändsgränd för sjuka människor

”Arbetslinjen” bygger på en till synes rimlig idé: att arbete är vägen till delaktighet, hälsa och försörjning. Men när samma princip tillämpas på människor som är medicinskt sjuka – ofta efter infektioner – förvandlas den från en samhällsbärande idé till ett systemfel.

Man kan inte tvinga sjuka människor ”att bli friska” genom administrativa beslut.

I dag möter många patienter ett synsätt där fokus inte ligger på varför de är sjuka, utan hur snabbt de kan återgå i arbete. Åtgärderna handlar om aktivitetskrav, arbetsprövningar och avslutade sjukskrivningar – trots att grundorsaken till sjukdomen är oklar eller otillräckligt utredd.

Detta är bakvänt.

Grundorsaken måste vara utgångspunkten

I flera andra länder, däribland Tyskland, pågår en tydligare omställning mot att förstå och behandla bakomliggande biologiska mekanismer vid långvariga och postinfektiösa sjukdomstillstånd. Där erkänns att vissa tillstånd ännu saknar generella lösningar – och att medicinsk utveckling kräver tid, klinisk nyfikenhet och systematisk kunskapsinhämtning.

I Sverige gör vi ofta tvärtom.
Här avbryts till och med behandlingar som fungerar för enskilda patienter, med motiveringen att det saknas evidens från stora studier på helgrupp (sök på Patientnämden i denna blogg). Det låter vetenskapligt – men i praktiken blir det ett sätt att stoppa vård för patienter vars sjukdomar ännu inte är fullt kartlagda.

Klinisk erfarenhet är inte ovetenskaplig

För sjukdomar där det ännu inte finns etablerade biomarkörer eller standardiserade behandlingar är klinisk erfarenhet avgörande. Så har all medicinsk utveckling sett ut historiskt. Problemet i Sverige är inte att klinisk erfarenhet saknas – utan att den inte samlas in, analyseras och tas tillvara.

Specialistkliniker har lagts ned.
Vården har fragmenterats.
Den kunskap som byggts upp genom år av patientmöten har gått förlorad.

Samtidigt hänvisas patienterna tillbaka till primärvården, som varken har mandat, resurser eller specialkompetens att hantera dessa komplexa tillstånd.

Ett system som misstolkar ansvar

Att kräva arbetsförmåga innan sjukdomens mekanismer är förstådda är inte rehabilitering – det är ansvarsförskjutning. Det flyttar fokus från medicin till administration, från vård till kontroll.

Arbete kan vara en del av tillfrisknande när förutsättningarna finns.
Men det kan aldrig ersätta medicinsk utredning, behandling och kunskapsutveckling.

Dags för ett vägval

Sverige behöver lämna föreställningen att arbetslinjen är ett universellt svar. För vissa grupper är den inte bara ineffektiv – den är direkt skadlig.

Vi behöver:

• ett tydligt fokus på grundorsaker
• nationell insamling av klinisk erfarenhet
• specialistkompetens för komplexa sjukdomar
• och ett system som erkänner att alla inte kan pressas tillbaka till arbete innan de faktiskt fått vård

Att vara sjuk är inte ett val.
Att blunda för det är ett politiskt och medicinskt misslyckande.