En viktig studie från Charité universitetssjukhus i Berlin, publicerad i den vetenskapliga tidskriften PLOS ONE, kastar nytt ljus över sambandet mellan Epstein-Barr-virus (EBV) och ME/CFS — och ställer en obehaglig fråga till svenska laboratorier: räcker det verkligen att bara svara ”positivt” eller ”negativt”?
Studien i korthet — hur många testades?Forskarna analyserade EBV-specifika antikroppar i två separata patientkohorter: den första bestod av 63 ME/CFS-patienter och 57 friska kontroller, och den andra av 387 patienter. Källa
Samtliga hade tidigare genomgått EBV-infektion (körtelfeber) och var alltså seropositiva. Det handlade alltså inte om huruvida de hade smittats — det hade alla — utan om hur immunsystemet nu svarade på viruset.
Vad mättes, och vad hittades?
Studien mätte framförallt två saker: nivåerna av antikroppar mot VCA-IgG (mot virusets kapsidprotein) och EBNA-1-IgG (mot ett kärnprotein som uttrycks vid latent infektion), samt — och detta är det mest anmärkningsvärda — hur många minnes-B-celler som faktiskt kunde producera dessa antikroppar om de stimulerades.
VCA-IgG i blodserum: Forskarna fann ingen skillnad i VCA-IgG-nivåer i blodet mellan ME/CFS-patienter och friska kontroller. Det vill säga: om man bara tittar på det vanliga blodprovet ser allt normalt ut.
EBNA-1-IgG i blodserum: Däremot saknades mätbara EBNA-1-IgG-antikroppar (≤20 U/ml) hos 12,7% av ME/CFS-patienterna, jämfört med 3,5% av de friska kontrollerna.
Det verkliga problemet: minnes-B-cellerna
Den stora överraskningen kom när man tittade djupare — på de minnes-B-celler som lagrar kroppens ”immunologiska minne” av viruset och ska kunna mobiliseras om EBV börjar reaktiveras igen. Vid analys av minnes-B-cellsreservoaren fann man att förmågan att producera VCA-specifika antikroppar var kraftigt nedsatt hos 59% av ME/CFS-patienterna, och förmågan att producera EBNA-1-specifika antikroppar var nedsatt hos hela 76% av patienterna!
Det betyder: tre av fyra ME/CFS-patienter hade ett djupgående hål i sitt immunologiska minne mot EBV — trots att deras vanliga blodprov såg normalt ut.
Forskarna poängterade att detta verkar vara specifikt för EBV, eftersom varken CMV- eller HSV-specifika B-cellssvar skilde sig från de friska kontrollernas. Det är alltså inte ett generellt B-cellsproblem — det riktar sig mot EBV.
Varför räcker inte ”positivt eller negativt”?
Det är precis här som den svenska laboratoriepraktiken brister. Idag rapporterar de flesta svenska labb EBV-antikroppar enbart kvalitativt: positivt eller negativt. Men studien visar att det finns ett stort gråzonslandskap där patienter kan ha tillräckligt höga värden för att räknas som ”positiva” — och ändå ha en kraftigt nedsatt immunologisk kapacitet mot viruset.
En patient med VCA-IgG på exempelvis 50 U/ml och en annan med 800 U/ml kan båda stå med svar: positivt. Men deras immunologiska situation är radikalt olika. Utan kvantitativa värden i U/ml för både VCA-IgG och EBNA-1-IgG går det inte att bedöma om patienten tillhör den undergrupp som kan ha nytta av immunglobulinbehandling.
Kopplingen till immunglobulinbehandling (IVIG/SCIg)
Forskarna vid Charité noterade i sin bakgrundsbeskrivning att de i sin immundefektmottagning sett ME/CFS-patienter med samtidig immunoglobulinbrist — och att det var just dessa observationer som föranledde den systematiska studien.
Det finns ett logiskt samband: om kroppens minnes-B-celler inte förmår producera tillräckliga mängder EBV-specifika antikroppar, kan immunsystemet inte kontrollera virusets periodiska reaktivering.
Immunglobulinbehandling — antingen som intravenös IVIG eller subkutan SCIg — kan i teorin kompensera för detta genom att tillföra friska antikroppar utifrån, inklusive EBV-specifika sådana. Men för att avgöra om en patient tillhör denna subgrupp måste man ha kvantitativa värden att utgå från. Att veta att EBNA-1-IgG är ”positivt” hjälper inte — man behöver veta om det är 25 U/ml eller 250 U/ml.
”Halvreaktiverat” EBV — ett tillstånd som liknar ME/CFS
En av de mer slående delarna av studien är vad den säger om EBV:s aktivitetsnivå hos ME/CFS-patienter. Viruset verkar inte vara fullständigt vilande — men heller inte fullt aktivt.
Forskarna fann EBER-DNA (ett tecken på latent virusnärvaro) i blodceller hos 55% av ME/CFS-patienterna, jämfört med 15% av de friska kontrollerna. Däremot kunde man inte påvisa BZLF-1-RNA, vilket är ett tecken på aktiv (lytisk) virusreplikation. Det innebär att EBV hos dessa patienter befinner sig i ett slags mellanläge: inte vilande som det borde vara, men inte heller i fullskalig replikation. Viruset multiplicerar sig latent — smyger snarare än skriker.
Detta ”halvreaktiverade” tillstånd sammanfaller anmärkningsvärt väl med symtombilden vid ME/CFS. Symtom som förknippas med båda tillstånden:- Extrem trötthet som inte lindras av sömn- Post-exertional malaise (PEM) — försämring efter fysisk eller mental ansträngning- Kognitiv påverkan — minnesproblem, koncentrationssvårigheter (”brain fog”) – Återkommande influensaliknande symtom — halsont, svullna lymfkörtlar, muskelvärk. Sömnstörningar — icke-restorativ sömn- Autonoma symtom — hjärtklappning, yrsel vid uppresning (ortostatisk intolerans) – Immunaktivering — förhöjda inflammationsmarkörer, cytokinstörningar.
Studien visade också att den EBV-inducerade produktionen av inflammationscytokinerna TNF-α och IFN-γ var signifikant lägre hos ME/CFS-patienter, och att de EBV-specifika T-cellerna — särskilt de som producerar flera cytokiner samtidigt (så kallade multifunktionella T-celler) — var kraftigt reducerade. Det är just dessa T-celler som normalt patrullerar och håller EBV i schack. När de sviker kan viruset smyga runt i ett latent, men aktivt tillstånd, som kroniskt belastar immunsystemet — utan att det syns tydligt i standardprover.
Studien från Charité ger tydliga belägg för att en stor andel ME/CFS-patienter har ett bristfälligt immunsvar mot EBV — ett svar som inte syns i vanliga blodprover men som avslöjas när man tittar på de faktiska antikroppsnivåerna i U/ml och framförallt på minnes-B-cellernas funktion.
Det är dags att svenska laboratorier börjar rapportera EBV-antikroppar kvantitativt — i U/ml, inte bara positivt/negativt. Det är en förutsättning för att läkare ska kunna identifiera de patienter som kan ha nytta av immunglobulinbehandling, och för att ME/CFS-patienter ska få den utredning de faktiskt behöver.
Går kroniska sjukdomar att bota? 