Tillägg den 30 mars 2026
En viktig korrigering – och ett löfte
Jag måste backa på något jag tidigare skrivit och sagt: att ett kvantitativt EBV-blodprov skulle räcka för att avgöra om en ME-patient har nedsatt viruskontroll och kan vara hjälpt av immunglobulinbehandling.
Det stämmer tyvärr inte helt.
När jag läst Charité-studien noggrannare framgår det att de faktiskt använde två olika metoder. Det vanliga blodprovet — som mäter VCA-IgG och EBNA-1-IgG i U/ml i serum — fångar upp ungefär 10–13% av patienterna som har tydligt låga eller obefintliga EBNA-1-antikroppar. Det är viktigt, men det är bara toppen av isberget. Så i praktiken kan 10-13% få hyggliga svar på ett kvalitativt EBV-test, som kan motivera behandling.
De 59–76% som visade sig ha ett kraftigt nedsatt immunologiskt minne mot EBV hittades med en helt annan metod: ett B-cells-ELISpot, där man tar ut patientens B-celler, stimulerar dem i laboratorium och mäter hur många som faktiskt kan producera EBV-specifika antikroppar när de får en signal. Det är detta test som avslöjar om immunsystemets minne är utarmat — och det syns alltså inte i ett vanligt blodprov, inte ens ett kvantitativt sådant.
Jag är ledsen för att jag förmedlat en förenklad bild. Det är inte min ambition. Men detta är inte lätt då sjukvården inte ens har koll på detta.
Vad jag ska göra istället
Jag kommer göra allt jag kan för att en liknande studie ska replikeras — gärna i Sverige och i större skala. Charité-studien från 2014 omfattade drygt 450 patienter, men gjordes vid ett enda centrum. Vi behöver se detta bekräftat i fler länder, med fler patienter, och med tydliga kriterier för vilka som bör gå vidare till behandling.
Min förhoppning är att de patienter som visar kraftigt avvikande värden — antingen i det kvantitativa blodprovet eller i ett B-cells-ELISpot — ska få möjlighet att prova subkutan immunglobulinbehandling (SCIg). Det är en etablerad behandling vid immunbristsjukdomar, och det finns goda skäl att tro att den undergrupp av ME-patienter som saknar förmågan att hålla EBV i schack kan ha nytta av den.
Det räcker inte att veta att problemet finns. Vi måste också se till att rätt patienter får rätt test — och rätt behandling.
Mats Lindström
Ordförande FSI
Föreningen för Svårdiagnostiserade Infektionssjukdomar
Gammalt inlägg
En viktig studie från Charité universitetssjukhus i Berlin, publicerad i den vetenskapliga tidskriften PLOS ONE, kastar nytt ljus över sambandet mellan Epstein-Barr-virus (EBV) och ME/CFS — och ställer en obehaglig fråga till svenska laboratorier: räcker det verkligen att bara svara ”positivt” eller ”negativt”?
Studien i korthet — hur många testades?Forskarna analyserade EBV-specifika antikroppar i två separata patientkohorter: den första bestod av 63 ME/CFS-patienter och 57 friska kontroller, och den andra av 387 patienter. Källa
Samtliga hade tidigare genomgått EBV-infektion (körtelfeber) och var alltså seropositiva. Det handlade alltså inte om huruvida de hade smittats — det hade alla — utan om hur immunsystemet nu svarade på viruset.
Vad mättes, och vad hittades?
Studien mätte framförallt två saker: nivåerna av antikroppar mot VCA-IgG (mot virusets kapsidprotein) och EBNA-1-IgG (mot ett kärnprotein som uttrycks vid latent infektion), samt — och detta är det mest anmärkningsvärda — hur många minnes-B-celler som faktiskt kunde producera dessa antikroppar om de stimulerades.
VCA-IgG i blodserum: Forskarna fann ingen skillnad i VCA-IgG-nivåer i blodet mellan ME/CFS-patienter och friska kontroller. Det vill säga: om man bara tittar på det vanliga blodprovet ser allt normalt ut.
EBNA-1-IgG i blodserum: Däremot saknades mätbara EBNA-1-IgG-antikroppar (≤20 U/ml) hos 12,7% av ME/CFS-patienterna, jämfört med 3,5% av de friska kontrollerna.
Det verkliga problemet: minnes-B-cellerna
Den stora överraskningen kom när man tittade djupare — på de minnes-B-celler som lagrar kroppens ”immunologiska minne” av viruset och ska kunna mobiliseras om EBV börjar reaktiveras igen. Vid analys av minnes-B-cellsreservoaren fann man att förmågan att producera VCA-specifika antikroppar var kraftigt nedsatt hos 59% av ME/CFS-patienterna, och förmågan att producera EBNA-1-specifika antikroppar var nedsatt hos hela 76% av patienterna!
Det betyder: tre av fyra ME/CFS-patienter hade ett djupgående hål i sitt immunologiska minne mot EBV — trots att deras vanliga blodprov såg normalt ut.
Forskarna poängterade att detta verkar vara specifikt för EBV, eftersom varken CMV- eller HSV-specifika B-cellssvar skilde sig från de friska kontrollernas. Det är alltså inte ett generellt B-cellsproblem — det riktar sig mot EBV.
Varför räcker inte ”positivt eller negativt”?
Det är precis här som den svenska laboratoriepraktiken brister. Idag rapporterar de flesta svenska labb EBV-antikroppar enbart kvalitativt: positivt eller negativt. Men studien visar att det finns ett stort gråzonslandskap där patienter kan ha tillräckligt höga värden för att räknas som ”positiva” — och ändå ha en kraftigt nedsatt immunologisk kapacitet mot viruset.
En patient med VCA-IgG på exempelvis 50 U/ml och en annan med 800 U/ml kan båda stå med svar: positivt. Men deras immunologiska situation är radikalt olika. Utan kvantitativa värden i U/ml för både VCA-IgG och EBNA-1-IgG går det inte att bedöma om patienten tillhör den undergrupp som kan ha nytta av immunglobulinbehandling.
Kopplingen till immunglobulinbehandling (IVIG/SCIg)
Forskarna vid Charité noterade i sin bakgrundsbeskrivning att de i sin immundefektmottagning sett ME/CFS-patienter med samtidig immunoglobulinbrist — och att det var just dessa observationer som föranledde den systematiska studien.
Det finns ett logiskt samband: om kroppens minnes-B-celler inte förmår producera tillräckliga mängder EBV-specifika antikroppar, kan immunsystemet inte kontrollera virusets periodiska reaktivering.
Immunglobulinbehandling — antingen som intravenös IVIG eller subkutan SCIg — kan i teorin kompensera för detta genom att tillföra friska antikroppar utifrån, inklusive EBV-specifika sådana. Men för att avgöra om en patient tillhör denna subgrupp måste man ha kvantitativa värden att utgå från. Att veta att EBNA-1-IgG är ”positivt” hjälper inte — man behöver veta om det är 25 U/ml eller 250 U/ml.
”Halvreaktiverat” EBV — ett tillstånd som liknar ME/CFS
En av de mer slående delarna av studien är vad den säger om EBV:s aktivitetsnivå hos ME/CFS-patienter. Viruset verkar inte vara fullständigt vilande — men heller inte fullt aktivt.
Forskarna fann EBER-DNA (ett tecken på latent virusnärvaro) i blodceller hos 55% av ME/CFS-patienterna, jämfört med 15% av de friska kontrollerna. Däremot kunde man inte påvisa BZLF-1-RNA, vilket är ett tecken på aktiv (lytisk) virusreplikation. Det innebär att EBV hos dessa patienter befinner sig i ett slags mellanläge: inte vilande som det borde vara, men inte heller i fullskalig replikation. Viruset multiplicerar sig latent — smyger snarare än skriker.
Detta ”halvreaktiverade” tillstånd sammanfaller anmärkningsvärt väl med symtombilden vid ME/CFS. Symtom som förknippas med båda tillstånden:- Extrem trötthet som inte lindras av sömn- Post-exertional malaise (PEM) — försämring efter fysisk eller mental ansträngning- Kognitiv påverkan — minnesproblem, koncentrationssvårigheter (”brain fog”) – Återkommande influensaliknande symtom — halsont, svullna lymfkörtlar, muskelvärk. Sömnstörningar — icke-restorativ sömn- Autonoma symtom — hjärtklappning, yrsel vid uppresning (ortostatisk intolerans) – Immunaktivering — förhöjda inflammationsmarkörer, cytokinstörningar.
Studien visade också att den EBV-inducerade produktionen av inflammationscytokinerna TNF-α och IFN-γ var signifikant lägre hos ME/CFS-patienter, och att de EBV-specifika T-cellerna — särskilt de som producerar flera cytokiner samtidigt (så kallade multifunktionella T-celler) — var kraftigt reducerade. Det är just dessa T-celler som normalt patrullerar och håller EBV i schack. När de sviker kan viruset smyga runt i ett latent, men aktivt tillstånd, som kroniskt belastar immunsystemet — utan att det syns tydligt i standardprover.
Studien från Charité ger tydliga belägg för att en stor andel ME/CFS-patienter har ett bristfälligt immunsvar mot EBV — ett svar som inte syns i vanliga blodprover men som avslöjas när man tittar på de faktiska antikroppsnivåerna i U/ml och framförallt på minnes-B-cellernas funktion.
Det är dags att svenska laboratorier börjar rapportera EBV-antikroppar kvantitativt — i U/ml, inte bara positivt/negativt. Det är en förutsättning för att läkare ska kunna identifiera de patienter som kan ha nytta av immunglobulinbehandling, och för att ME/CFS-patienter ska få den utredning de faktiskt behöver.
Går kroniska sjukdomar att bota? 