Enligt svensk sjukvård verkar ”sen, persisterande borrelios” inte finnas

2. Sen, persisterande borrelios, innebär att man fått en ”adekvat” antibiotikabehandling efter 6 månader men den var inte tillräcklig. Infektionen blev kvarstående, dvs persisterande.

Enbart en av grupperna erbjuds antibiotikabehandling 
Av ovan två grupper erfar jag att i stort enbart grupp 1 erbjuds antibiotikabehandling i Sverige. Grupp 2 har liksom grupp 1 ofta positivt på IgG i spinalvätskan (vid neuroborrelios), men det anser svensk sjukvård är normalt efter ”adekvat” behandling. Och det är faktiskt normalt, för IgG kan vara förhöjt under många, många år.

Därav saknar serologi värde för de som en gång fått antibiotikabehandling. Serologi kan nämligen inte avgöra om en infektion är genomgången eller aktiv. I en kraftfull majoritet av dessa fall kommer läkaren säga att infektionen är genomgången och vederbörande får ingen ytterligare behandling. Vid relaps/återfall i tidigare skeden (under 6 mån) vet jag att läkare ofta skriver ut en antibiotikakur till, men det är personbundet.

Varför är det nu så? Observera att detta nu är min hypotes
Jo, grupp 2 har gått med infektion länge, och de behandlingar på 10-14 dagar för neuroborrelios och 21 dagar för vissa andra borreliainfektioner har inte varit tillräckliga. Rent logiskt förstår de flesta läkare att det då inte är värt att testa igen med samma kur. Varför ska det gå bättre denna gång? Patienten är förlorad, och anses ha restsymtom. För någon diagnostik som kan påvisa aktiv infektion går inte att frambringa i Sverige, eftersom antikroppar ändå kommer att vara förhöjda.

Det är en väsentlig skillnad med grupp 1. Där har man mer att vinna. De har ju trots allt aldrig blivit behandlande förr. Då kan det vara värt att testa.

Visst, jag både tror och vet i många fall att grupp 2 är väldigt svårbehandlad, men det går att behandla många, men inte alla. En del kommer förstås ofta kräva längre behandlingstid än vad de svenska behandlingsrekommendationerna tillåter. Det tror jag våra svenska medicinska företrädare också känner till. Men det är för stort risktagande att våga prova.

Att bara konsekvent avfärda alla känns fel. Sedan är det säkert så att en del, pga av långvarig borreliainfektion, antingen kan ha drabbats av ett övergående dysfunktionellt immunförsvar eller t.o.m. permanent, där exempelvis immunförsvaret är överaktivt och pro-inflammatoriska cytokinproduktioner kan vara närvarande, eventuellt beroende på att autoantikroppar bildats.  CVI i Uppsala har i vart fall funnit autoantikroppar hos ca 20% mot muskelfibrer. Jag kan tänka mig att man även kan finna andra kategorier av autoantikroppar, exempelvis mot vissa organ eller receptorer, om man söker vidare hos den grupp som har kvarstående symtom.

För att alla ska få rätt vård och behandling är det därför väldigt viktigt att vi får tillgång till bättre diagnostiska metoder, som med större säkerhet kan påvisa aktiv infektion, även efter en antibiotikabehandling som misstänks vara otillräcklig. Likaså är det lika viktigt att de som med stor säkerhet inte längre har en aktiv infektion, men med kvarvarande symtom, får genomgå grundliga undersökningar för att reda ut vad som är orsaken.