Är det rätt av Försäkringskassan att till ”varje pris” försöka uppnå sjuktalsmålet?

Det pågår nu upprörda diskussioner, inte minst i sociala medier, om Försäkringskassans ”pinnjakt” i sin strävan att försöka minska antalet sjukdagar till 9.0 – ett mål som regeringen satt. Det handlar om många tusentals sjuka människor som nu ifrågasätts av Försäkringskassan och utbetalningar stoppas. Mångas liv raseras totalt. Det handlar inte enbart om ekonomi, det handlar om att inte bli trodd, att faktiskt känna sig kriminell. Till synes verkar Försäkringskassans handläggare gå hårt fram och utgå från att folk ljuger. Till sin hjälp har de läkare som ersätts ekonomiskt av Försäkringskassan för varje fall som får avslag. Dessa läkare träffar eller pratar sällan med de som utförsäkras. Sjukskrivande läkare mer eller mindre idiotförklaras eftersom deras intyg överprövas.

Det vore intressant att se hur många av alla de fall som avslås på tjänstemannanivå som håller i högsta förvaltningsrätt? Jag tror inte att de är särskilt många. Vad tror du?

Idag gästbloggar Catarina Kuschel i ämnet.

”Nu är det så att även cancersjuka, MS-sjuka, ME-sjuka, människor med svåra utmattningssyndrom, bruten nacke (ja, faktiskt), multisjuka, osv, utförsäkras…”
Inget har blivit bättre än under alliansens tid, istället utförsäkras sjuka godtyckligt redan efter 180 dagar. Till godtyckligheten hör att handläggarnas bedömningar i hög grad beror på vilket FK-kontor de tillhör. Vissa FK-kontor premierar tydligt ökat antal avslag. Förvaltningsrätten i Stockholm går systematiskt på FK:s linje, gissningsvis bl a på grund av att de är överhopade med överklaganden, vilka är enklast att hantera genom att generellt bejaka FK:s avslag, så slipper de bemöda sig om att utreda. På så sätt avverkar Förvaltningsrätten snabbt sina beordrade ”pinnar”.

Den tradition som finns av att betrakta tjänstemäns och handläggares bedömningar som per definition korrekta är ett allvarligt hot mot rättsstaten. Särskilt när det i potten ligger ett uppdrag till FK att sänka sjuktalet. Det finns ett skriande behov av ett återinfört tjänstemannaansvar. Att förbättra de s k överlämningarna till Arbetsförmedlingen löser knappast något för de många svårt sjuka som nu kastas ut från sjukförsäkringen. F ö är FK:s definition av normalt förekommande arbeten häpnadsväckande, då de arbeten sjuka hänvisas till är så osannolikt lättsamma att ingen arbetsgivare någonsin skulle betala för att få dem utförda. Detta är Socialdemokraternas arbetslinje i sin prydno, inte så stor skillnad mot Alliansens dito, mer än, möjligen, att Alliansen var ärligare i sin cynism. Att servera tillrättalagda, men vaga, formuleringar med en förment bekymrad ton, är enbart för gallerierna. Medborgarna är inte dumma, iallafall inte alla de som inpå bara skinnet fått känna på vad det innebär att straffas med att fattiggöras för att man är sjuk.

Jag ångrar att jag röstade på S, som nu blivit ett nyliberalt parti som alla andra. Eftersom Anders Borg omvandlade 1/3 av sjukförsäkringen till allmän löneavgift, för att därigenom kunna bekosta jobbskatteavdragen, så väljer även nuvarande regering att göra detsamma. Sjukförsäkringen är en stor post i statsbudgeten, och för att kunna bekosta jobbskatteavdragen passar det även nuvarande regering att omformulera sjukdom till arbetsförmåga. För detta ändamål väljer de en generaldirektör till Försäkringskassan som är omvittnat känd för hårda nypor och manipulerande av statistik till regeringens fördel (tiden som generaldirektör för Brottsförebyggande Rådet).  Nu förebygger hon sjukdom med samma metoder. Eller som hon och hennes minister formulerade det nyligen i Annika Strandhälls video om de sänkta sjuktalen: ”Nu förebygger vi sjukdom. Tack vare FK:s ökade kvalitet i handläggandet har nu 30.000 sluppit bli sjuka”

Att offra sjukas hälsa och försörjning för att spara 61 miljarder till statskassan, pengar som blir ”gefundenes fressen” för att bekosta det sjätte jobbskatteavdraget om Alliansen vinner, är faktiskt korkat i sin nitiskhet. Om nuvarande S verkligen hade en ambition att återställa sjukförsäkringen skulle de ta upp det i valrörelsen. Magdalena Anderssons man är ju f ö (ny-)liberal ekonomiprofessor på Handels, och Magdalena Anderssons favoritekonom är en nyliberal 50-tals ekonom som trodde på ekonomisk egennytta som människans främsta drivkraft (källa: Fokus). Så vilka konstruktiva förslag kan då tänkas anammas av regeringen i detta läge? Ha med er att det inte enbart är de sjuka som saknar s k objektiva undersökningsfynd som nu utförsäkras. I bl a de många grupper för utförsäkrade jag är med i har jag läst exempel på cancersjuka, MS-sjuka med svåra skov, ME-sjuka, utmattade, neuropsykiatriskt funktionshindrade typ asperger, ja i princip alla sjukdomar. Vem som får avslag är totalt godtyckligt och framförallt beroende på vilket F-kassekontor man tillhör. Generellt verkar folk på landsorten vara mer skonade, gissningsvis pga den högre sociala kontroll som där finns, så gemene man faktisk känner till vilka som jobbar på FK på orten.

Konstruktiva förslag
Ta genast bort sjuktalsmålet som inte alls är ett allmänt strävansmål, utan snarare en moralistisk beställning från regeringen till FK (för att spara pengar och samtidigt bekosta jobbskatteavdragen, då Anders Borg omvandlade 1/3 av jobbskatteavdragen till allmän löneavgift för att därigenom bekosta jobbskatteavdragen).

Avsätt och ersätt snarast generaldirektören för Försäkringskassan som uppenbarligen inte har skött sitt arbete.

Uppdra åt Riksrevisionen att granska geografiska skillnader i den procentuella fördelningen av avslag.

Särskilt om ”allmänt förekommande arbete”
Mitt hopp står delvis till det mål som LO/TCO:s förbundsjurister drivit till högsta förvaltningsrätten som nu på nytt ska granska definitionen av ”allmänt förekommande arbete”. Eftersom i stort sett alla avslagsbrev från FK ser närmast identiska ut, oavsett sjukdom, där FK först räknar upp den sjukes symtom, och sen, med ett enkelt Alexanderhugg drar slutsatsen att inget av ovanstående sjukdomssymtom är tillräckligt för sjukskrivning, utan menar att den sjuke kan ta ett arbete av lättare slag som överhuvudtaget inte finns på arbetsmarknaden.

Vanligt att nu utförsäkras på 100%
Anmärkningsvärt är att FK helt verkar ha slutat att utreda huruvida den sjuke eventuellt skulle behöva sjukskrivning, åtminstone på deltid. Man rationaliserar helt enkelt den redan obefintliga handläggningen genom att generellt neka sjuka sjukpenning helt och hållet.

Även ansökningar om sjukersättning nekas på löpande band
LO:s välfärdsutredare Kjell Rautio som bl a granskar alla FK:s årsrapporter skriver att vad det gäller sjukersättning, dvs det som förut kallades sjukpension, så verkar även där FK ha fastnat i en avslagskultur, Förra året nekades 80 % (!) av ansökningarna om sjukersättning! Taket var av regeringen satt till max antal 18.000 nybeviljade sjukersättningar förra året, men i slutänden beviljades endast 7000. Vad gäller villkoren för sjukersättning så är mitt och många andras förslag (bl a FK:s eget) att sjukersättning lättare ska kunna beviljas pga långvarig sjukdom och hög ålder. Detta borde snarast genomföras anser jag.

Kollektiv bestraffning istället för att ”lugga” den som gjort fel
Strandhälls handlingskraft/mod verkar begränsa sig till att inför gallerierna läxa upp båda generaldirektörerna istället för att rätteligen enbart rikta sig mot Försäkringskassans generaldirektör Begler, vilken hon kanske är rädd för? Vad har Arbetsförmedlingen för ansvar i denna fråga där människor på löpande band blir utförsäkrade och anses kunna arbeta? Ingenting kan jag tycka.

Catarina Kuschel
Fri skribent