ME-patienter kan behöva behandlas med hormoner parallellt med immunmodulerande läkemedel

Dysfunktionellt immunförsvar hos patienter med ME
De flesta patienter med ME har fått diagnosen efter insjuknande i en kraftig infektion eller ett flertal infektioner som avlöst varandra. Infektionsrisken ökar på grund av stress och trauman, vilket är allmänt vedertaget. Frågan är om dessa infektioner kan leda till autoimmunitet, eller att delar av immunförsvaret helt enkelt blir försvagat och får svårigheter att bemästra den allra enklaste infektion?

Det går inte att bortse från att många som insjuknat i ME vid tidpunkten för insjuknandet var utsatta för en hög stressnivå, antingen händelsebaserad, som exempelvis skilsmässa, trauma, arbetsrelaterat, eller en längre tids psykisk belastning, där vederbörande ofta haft en livssituation som krävt mer än de upplevt att de klarat av. Maktlösheten finns beskriven av många. Att utesluta stress som en av flera orsaker blir därmed fel. Många menar att om man enbart nämner ordet anser flertalet läkare mm att sjukdomen är stressrelaterad och därmed en ”psykdiagnos”. Så är det naturligtvis inte.

Långvarig stress och belastning gör att nivån av pregnenolon sjunker och därmed även kortisol. Pregnenolon är ett prohormon till alla hormoner. När man är utsatt för kraftig belastning frigör kroppen kortisol, vilket minskar immunförsvarets effektivitet.

Långt ifrån alla har fått kontrollera sina kortisolnivåer innan ME-diagnos sätts. Eftersom ME i stora delar är en ”uteslutningsdiagnos” torde det vara obligatoriskt att utesluta samtliga obalanser i det endokrina systemet.

EBV, brist på T-mördarceller och autoimmunitet
Stress och infektioner kan reaktivera många infektioner, men främst Epstein-Barrvirus (EBV), vilket i sig kan leda till autoimmuna sjukdomar. Vi vet att ca 90-95% av befolkningen bär på EBV.

Vissa forskare har hypotesen att CD8 + T-cellsbrist (brist på T-mördarceller) ligger bakom utvecklingen av kroniska autoimmuna sjukdomar genom att immunförsvaret inte klarar av att kontrollera EBV-infektion. När EBV infekterar B-celler kan det göra dem ”autoreaktiva” och kan därför riktas mot kroppsvävnader.

T-mördarceller är en typ av cell som bromsar virusutvecklingen. Dess brist är ett särdrag hos många med kroniska autoimmuna sjukdomar, såsom multipel skleros, reumatoid artrit, lupus, psoriasis m fl.

Varför är inte en infektion alltid påvisbar?
Om nu ohälsosam stress kan orsaka reaktivering av EBV, kanske genom att Th1-immunsvaret nedgraderats, varför kan man då inte se det i blodet? Har Montoya, Dantini och Lerner fel i sina teorier om att kraftigt förhöjda IgG-titrar kan påvisa en aktiv infektion, även om IgM är inom referens? De verkar tämligen överens om att ca fyra gånger högre IgG-titrar än normalt är starka indikationer på att en aktiv infektion är närvarande.

Förutom EBV och övriga herpesvirus har det även spekulerats om andra virus som kan ligga bakom; HIAP, HERV, XMRV, enterovirus mm. Vissa är kanske mer spekulativa än andra. Självklart finns även teorier om olika bakteriella sjukdomar.

Att ”väcka” immunförsvaret med immunmodulerade medicin gör fler patienter med ME bättre – Varför?
I ett flertal kliniska studier har en majoritet som behandlats med antivirala läkemedel mått bättre (oavsett vilket läkemedel man använt – främst Valtrex och Valcyte). Även de immunmodulerande läkemedlen Ampligen, ”Gottfries staylokockvaccin” och Equilibrant verkar ha haft positiv effekt, men i huvudsak enbart under behandlingstid. Efter avslutad behandling får många återfall. Kan det bero på att alla preparat har en immunmodulerande effekt och därmed höjer aktiviteten på NK-celler , som har visats ha låg aktivitet hos de flesta med ME? NK-cellerna torde då ha bättre förmåga att bromsa virusangrepp, kanske oavsett vilket virus det rör sig om? Bättre NK-cellsaktivitet leder till ökad produktion av interferon-gamma vilket i sin tur leder till ökad aktivitet hos makrofagerna och därmed effektivare immunförsvar.

Hur påverkar låg aktivitet i NK-celler det adaptiva försvaret?
Det som är typiskt för det medfödda immunförsvaret är att det är kroppens första försvarslinje mot en patogen. Det svarar snabbt och kan känna igen olika patogener. Det kan attackera och ofta döda patogener genom att äta dem släppa ut ämnen som skadar dem eller döda celler som blivit infekterade för att stoppa spridningen. Det har inget minne utan svarar precis på samma sätt om kroppen skulle bli attackerad av samma patogener ytterligare en gång och det kan även aktivera det adaptiva immunförsvaret.

Med vetskapen om att ME-patienter ofta har låg aktivitet i NK-celler, kan det även inverka negativt på aktiveringen av det adaptiva immunförsvaret?

Låggradig virusinfektion som ej syns och som immunförvaret inte rår på
Det finns idag inga biomarkörer för ME. Vi vet dock att NK-celler ofta har låg aktivitet och vi vet att det ofta råder brist på T-mördarceller. Kan det vara så att en undergrupp av ME-patienter har en låggradig virusinfektion, kanske orsakat av ett välkänt virus som en person med friskt immunförsvar inte blir sjuk av? Ett virus som immunförsvaret kämpar mot hela tiden, men de delar av immunförsvaret som normalt lätt ska kunna bekämpa detta virus är nedsatt, bl a pga av låg NK-cellsaktivitet och/eller CD8 + T-cellsbrist? Om det är så är det en rimlig förklaring till varför inte tillräckligt med antikroppar är detekterbart i plasma eller serum för att kunna påvisa en infektion.

Samarbete mellan virologer, immunologer och endokrinologer behövs
Immunmodulerande behandling i kombination med hormonbehandling kan vara nödvändigt. Kanske att pregnenolon och/eller kortisol i låg dos tillsätts före eller parallellt. En sådan behandling kan även leda till att patienterna inte får återfall efter avslutad immunmodulerande behandling eftersom risken för reaktivering av bland annat herpesvirus minskar då hormonerna är i balans.

Ett större samarbete mellan olika kompetenser är nödvändigt i det fortsatta arbetet att försöka lösa ME-gåtan.

Sammanfattning
– Patienter med ME har ofta påvisad låg aktivitet i NK-celler och brist på CD8 + T-celler

– Kan hormonbehandling i kombination med immunmodulerande behandling vara ett alternativ?