Inför söndagens val – rösterna vi inte får glömma

På söndag går vi till val. Eftersom många lever med kroniska och svårdiagnostiserade sjukdomar – ME/CFS, postcovid, POTS, MCAS, och liknande tillstånd – är det här valet svårare än vanligt att ta ställning i. Partierna har agerat olika på nationell och regional nivå, ibland i rakt motsatt riktning mot varandra, och det gör det svårt att veta vem som faktiskt står upp när det verkligen gäller.

Vi i FSI möter varje dag människor vars verklighet ser ut ungefär så här. Med deras tillåtelse delar vi några av deras röster, anonymiserat:

”Jag blev sjuk som barn och möttes länge av misstro i skolan och vården. Som vuxen vägrade min läkare skriva in diagnoser satta av privata specialister, och jag kunde inte ens få en remiss vidare eftersom ingen avdelning i min region tog emot mig för det. Idag lever jag på cirka 4 000 kronor i månaden i sjukpenning – pengar som knappt räcker till medicinerna när högkostnadsskyddet gått ut.”

”Jag blev utförsäkrad och drev ett överklagande i två år innan jag fick rätt i förvaltningsrätten. Utan min man hade det slutat i personlig konkurs. De åren förändrade min tilltro till samhället – och gjorde mig sjukare.”

”Efter en neurologisk infektion 2017 kvarstod stora kognitiva besvär. Trots samstämmiga bedömningar från specialistvård, rehab- och hjärnskadeteam nekades sjukpenning under flera år, och han blev utförsäkrad. Först långt senare beviljades sjukpenning och sjukersättning igen – utan att sjukdomsbilden egentligen förändrats, och utan att någonsin få ekonomisk upprättelse för åren emellan.”

”Jag lever med svår dysautonomi, POTS och ME/CFS efter en levertransplantation. Jag svimmar flera gånger i veckan och är sängliggande stora delar av dygnet. Trots det har Försäkringskassan avslagit min ansökan om sjukersättning.”

”Jag har varit sjukskriven i omgångar i 20 år och sover ibland 25–35 timmar i sträck. Ingen utredning har gett svar, och regionen saknar helt enkelt kompetens att hjälpa mig. Jag lever sedan fyra år på existensminimum och känner mig lämnad i ett limbo där ingen tar ansvar.”

”Jag blev sjuk 2009, utvecklade så småningom ME och har sedan dess pendlat mellan medelsvår och svår sjukdom. Efter en AFU 2018 blev jag utförsäkrad och tvingad tillbaka i arbete – jag har aldrig återhämtat mig sedan dess. Vårdcentralen byter läkare gång på gång och ifrågasätter ständigt att min diagnos ens existerar. 2026 fick jag avslag på både sjukersättning och förlängd sjukpenning, och eftersom jag varit sjuk längre än a-kassans ramtid får jag ingen ersättning alls. Kommunen nekar mig ekonomiskt bistånd eftersom min sambo äger aktier i ett bolag – som om vi vore en ekonomisk enhet, trots att jag är helt beroende av honom för mat, hygien och omsorg. Sedan februari 2026 har jag ingen inkomst. Jag vet inte hur jag ska överleva tills förvaltningsrätten hör av sig.”

”Jag fick avslag på min sjukpenningansökan – trots tre kompletteringar från min läkare och hjälp av jurist – med motiveringen ‘brist på objektiva fynd’. Jag lever med ME, fibromyalgi, HMS, Sjögrens och IBS, och har både en äldre AFU och utlåtanden från specialistvård som bekräftar medelsvår ME. Stressen från processen med Försäkringskassan har gjort att jag två gånger fått söka akutvård efter att synfältet försvunnit och jag blivit svårt yr.”

Det här är inte enstaka olyckliga undantag. Det är ett mönster som går igen om och om igen: nekade remisser, indragen sjukpenning trots ett oförändrat sjukdomstillstånd, år av väntan på rätt diagnos och en vård som ser olika ut beroende på var i landet man råkar bo.

Så när ni går och röstar på söndag – ta med er de här rösterna in i vallokalen.

Fråga er: Vilket parti har på allvar lyssnat på de svårast sjuka? Vem har agerat – inte bara uttalat sig – för en mer jämlik vård och en tryggare sjukförsäkring, oavsett postnummer?

Vi tar inte ställning för något enskilt parti, men vi menar att den här frågan förtjänar att väga tungt i valet.

Mats Lindström

Ordförande

FSI – Föreningen för Svårdiagnostiserade Infektionssjukdomar