Ett svårt val: hur väger man en svårt sjuk människas behov?

Som ordförande för FSI möter jag varje dag människor som lever med svåra, ofta osynliga sjukdomar – ME/CFS, postcovid, POTS, MCAS och liknande tillstånd. Inför helgens val har många av dem hört av sig med samma fråga: hur röstar man när både den regionala och den nationella politiken innehåller delar som gynnar och delar som försvårar deras vardag? Det finns inget enkelt svar, men jag vill här reda ut de motsättningar vi ser – dels för att sätta ord på en verklig frustration, dels för att bjuda in till en bredare diskussion.

Regionalt: vårdval som försvinner

I Region Stockholm har den styrande rödgröna majoriteten avvecklat flera privata vårdval. Avsikten är sannolikt god – en önskan om mer resurser till den offentliga primärvården.

Men effekten för många av våra medlemmar har blivit den motsatta: patienter med komplexa, svårdiagnostiserade tillstånd har förlorat den kontinuitet och specialistkompetens de byggt upp hos en privat mottagning, och hänvisas nu till redan hårt belastade vårdcentraler som sällan har tid eller kunskap att möta just dessa diagnoser. Resultatet blir längre väntetider, avbruten behandling och i värsta fall ingen vård alls.

Nationellt: ambitioner om bättre vård och ekonomi

Samtidigt uttrycker den rödgröna sidan på nationell nivå en tydlig vilja att förbättra både vården och de ekonomiska villkoren för svårt sjuka. Det är en politik som ligger nära det vi i FSI arbetar för varje dag. Här uppstår alltså en paradox: samma politiska familj som vill stärka de sjukas situation nationellt har regionalt fattat beslut som i praktiken försvagat den för många i Stockholm.

Arbetslinjen: en orealistisk utgångspunkt för många

På den andra sidan av blockgränsen driver Tidöpartierna en påtagligt hård arbetslinje – tanken att i princip alla ska kunna återgå i arbete. Problemet är att den utgångspunkten inte stämmer med verkligheten för en stor grupp av våra medlemmar. Många lever med sjukdomar som gör att arbetsförmågan varaktigt är kraftigt nedsatt, oavsett insats eller vilja. En politik som inte erkänner detta riskerar att pressa redan svårt sjuka människor ytterligare, snarare än att hjälpa dem.

Integrationspolitiken: utvisning för några tusenlappar

Ett annat område där jag personligen har svårt att ställa mig bakom Tidöpartiernas linje är integrationspolitiken – att arbetande invandrare kan utvisas från Sverige för att de tjänar några tusenlappar för lite i förhållande till försörjningskravet. För en patientförening som ofta möter människor i utsatta livssituationer känns detta som en orimlig hårdhet, som slår mot människor som gör rätt för sig men råkar hamna strax under en gräns.

Vågskålen

Det här är kärnan i dilemmat: inget parti eller block erbjuder ett paket som fullt ut svarar mot de behov vi ser hos svårt sjuka människor. Regionalt kan man önska sig vårdval tillbaka men samtidigt vilja se en starkare nationell politik för sjukas ekonomi. Nationellt kan man uppskatta ambitionerna om bättre vård men samtidigt reagera mot en arbetslinje som inte tar hänsyn till verklig arbetsoförmåga, eller mot en integrationspolitik man uppfattar som omänsklig.

Valet handlar därför, som så ofta, om att väga sina egna prioriteringar mot varandra – vård, ekonomisk trygghet, arbetslinje och synen på integration väger olika tungt för olika människor. Jag har inget facit att erbjuda, men jag vill gärna höra hur ni själva resonerar: vad väger tyngst för er när ni ska rösta på söndag?

Mats Lindström, ordförande FSI – Föreningen för svårdiagnostiserade infektionssjukdomar