Solskensdagar och ME/CFS – går det ihop?

De senaste dagarna har de allra flesta av oss fått uppleva solsken

Solljus är den suveränt största källan till D-vitamin
D-vitaminbrist är ett problem framför allt på vintern. På sommaren räcker 20 minuters vistelse utomhus varje dag för att ladda D-vitamindepåerna helt, och det motsvarar en dos på 250 mikrogram. För att uppnå samma mängd från andra källor än solen skulle man varje dag behöva få i sig ett kilo lax, 50 glas mjölk eller 50 multivitamintabletter – det är 50 gånger mer än den dagliga dos på fem mikrogram som många myndigheter rekommenderar att man äter.

Vitamin D har tre huvudsakliga egenskaper
1. Reglering av immunförsvaret
2. Reglering av celltillväxt
3, Reglering av hormoner

1. Reglering av immunförsvaret
Betydelsen av vitamin D och dess reglering av celler i immunförsvaret har fått ökad uppskattning under det senaste decenniet med upptäckten av vitamin D-receptorn (VDR) och D-vitaminenzymer som uttrycks av celler i immunsystemet. Djurstudier, epidemiologiska och kliniska studier har stött en potentiell roll för vitamin D för att upprätthålla immunsystemets balans.

Den hormonella formen av vitamin D uppreglerar antimikrobiella peptider, nämligen cathelicidin. D-vitamin har kända immunmodulerande effekter på ett brett spektrum av immunceller, inklusive T-lymfocyter, B-lymfocyter, och dendritiska celler. Vitamin D modulerar det adaptiva immunsystemet genom direkta effekter på T-cellsaktivering.

Under lugna förhållanden simmar T-cellerna runt i blodet i ett passivt tillstånd av dvala, men så snart en inaktiv T-cell upptäcker en främmande kropp, fäller den ut en signalantenn för att bli aktiverad. Forskare har funnit att en av de första antenner som T-cellen öppnar är en D-vitaminreceptor som binder D-vitaminet för att därmed slå på en viss gen, som väcker T-cellerna. Finns inte D-vitaminet i blodet, kommer T-cellen aldrig i gång. Ett antal epidemiologiska studier med D-vitaminstatus har funnit ett omvänt samband mellan vitamin D och förekomsten av flera infektioner som influensa, övre luftvägsinfektion och även HIV-infektion.

Vitamin D och infektioner
Forskning vid Köpenhamns universitet visar att vitamin D aktiverar immunsystemet genom att beväpna T-celler för att bekämpa infektioner. Utan förblir immunförsvarets T-celler vilande, vilket innebär lite eller inget skydd mot invaderande mikroorganismer och virus. Men med D-vitamin i blodet börjar T-celler söka sig mot angriparna, som sedan förstörs och transporteras ut ur kroppen.

En annan studie visade att skolbarn som tog vitamin D löpte 58 procent mindre risk att få influensa A. Däremot antivirala läkemedel såsom Tamiflu och Relenza reducerade risken endast med 8 procent.

Vitamin D och autoimmunitet

D-vitaminbrist är en riskfaktor för utveckling av ett antal autoimmuna sjukdomar. Vitaminet bidrar till att dämpa immunförsvaret, så att det inte löper amok, vilket kan leda till autoimmuna sjukdomar. Både experimentella observationer och kliniska studier tyder på att vitamin D har en viktig roll som en modifierbar miljöfaktor i autoimmun sjukdom. Vitamin D undertrycker T-cellreceptor-inducerad T-cellproliferation och förändrar deras cytokinexpressionprofi.

RA
Iowa Womens Health Study, en populationsbaserad undersökning av 41 837 postmenopausala kvinnor, fann en signifikant högre risk att utveckla RA hos kvinnor som hade lägre nivå av vitamin D.

MS
En minskad risk att utveckla MS med D-vitamin på ≥400 IE / dag jämfört med inget tillskott dokumenterades i två stora observationer av kvinnor från Nurses Health Study. Det finns en tydlig geografisk variation i incidens efter en latitudinal lutning som är inversen av global distribution av ultraviolett ljus. De flesta MS-sjuka per invånare finns i Nordamerika och Europa. Det kan bero på flera orsaker, bl.a. skilda kostvanor och och solljus.

 MS-prevalensen per 100 000 invånare, modifierat från Milo & Kahana (2010).

Diabetes typ 1
Diabetes typ 1, en av de vanligaste kroniska sjukdomar med debut i barndomen. Precis som MS finns det en tydlig geografisk variation.

SLE
Flera metoder har använts för att undersöka eventuella kopplingar mellan D-vitaminstatus och SLE. D-vitaminbrist tyder på riskfaktor.

2. Reglering av celltillväxt
D-vitamin har visat sig ha stort inflytande på cellväxt och cellförändringar, vilket gör att det anses bra mot cancer. Under de senaste årtiondena har det genomförts flera undersökningar av sambandet mellan låg D-vitaminnivå och ökad risk för hela 17 olika cancersjukdomar. Vitaminet styr också cellväxt i huden. Psoriasis och barneksem är kroniska sjukdomar, som uppstår när hudceller utvecklas felaktigt. Det kan skapa lokal inflammation, men D-vitamin kan dämpa denna och återskapa cellstrukturen. Vitaminet används därför också i behandlingen av psoriasis.

3. Reglering av hormoner
D-vitaminet säkrar balansen mellan våra hormonnivåer. För lite D-vitamin höjer nivån av vissa hormoner och sänker nivån av andra, och båda delar kan leda till sjukdom. Under 2008 visade två oberoende forskarlag från USA och Australien ett övertygande samband mellan brist på D-vitamin och kvinnors fruktsamhet respektive mäns spermakvalitet. I den ena studien hade över 90 procent av kvinnorna med ägglossningsproblem en låg D-vitaminnivå, och i den andra studien led 33 procent av männen med fertilitetsproblem av en uttalad D-vitaminbrist. Man vet dock inte exakt vilka mekanismer som ligger bakom, men vissa faktorer tyder på att vitaminet är involverat i mognaden och utvecklingen av könscellerna.

Utöver ovan tre huvudsakliga uppgifter har D-vitamin koppling till kalcium
D-vitamin hjälper kroppen att absorbera kalcium från tarmarna. Ett vanligt skäl till kalciumbrist är att det finns en underliggande D-vitaminbrist. Kalcium är ett livsnödvändigt grundämne. Kalcium behövs bland annat då skelett och tänder bildas samt vid blodkoagulering och nervfunktion. Kalcium är även nödvändigt för immunförsvaret och reparera skada vävnad. Professor Michael Cahalan har funnit att kalcium behövs för att T-cellerna ska kunna fungera optimalt.T-cellerna rör sig otroligt snabbt, så att de kan skanna miljön för antigener som fångas  och förs till lymfkörtlarna

Mindre undersökning på Facebook-sidan Databas ME/CFS (2015)
När det gäller ME-sjuka finns det både de som mår bra av att vistas i sol och de som inte tål direkt solljus. I en efterföljande diskussionstråd till nedan frågot(presenteras inte här) framgår det att det kan relateras till att värme och/eller ljus kan vara påfrestande för många.

Många med ME påverkas inte direkt av omgivningens normala förkylningar, maginfluensa mm. En del  kan dock få skov och bli sjukare i sin ME, men inte alls få samma symtom som exempelvis familjemedlemmar då infektionerna härjar. Det verkar inte vara någon större skillnad på  undergrupperna av de som mår bättre av sol eller mår sämre av sol. En kraftfull majoritet 54 st (92%)av de 59 tillfrågade får sällan vanliga infektioner utöver sin ME. Eftersom det är få svaranden är det självklart inte statistiskt säkerställt. Det finns även osäkerhetsfaktorer. Så ni får ta det för vad det är.

 35 st (58%) av 60 ME-sjuka hade för låga D-vitaminnivåer. 

33 st (47%) av 70 ME-sjuka som tagit D-vitamintillskott mådde bättre. 35 st kände ingen skillnad och 2 kände sig sämre. Det framgår dock inte vilka mängder och vilka tillskott.