Det går att bli frisk, om än med primitiva och udda metoder!

Jag fick ett inbox från Thomas som gärna ville att jag skulle skriva om hans mamma Maj-Britt som led av ME/CFS och blev frisk genom en egendomlig metod.

Här är Thomas berättelse:

Min mor Maj-Britt är nu sedan många år en riktigt pigg kvinna, nyss fyllda 84 år. Hon drabbades dock av kroniskt trötthetssyndrom (ME/CFS) när hon var 61 år, 1993. Hon hade då dragits med en långvarig infektion och feber under flera månader. Inom bara fem minuter den här dagen förvandlades hon plötsligt från att vara en annars hyggligt pigg 61-åring till en sängliggande varelse med en förlamande trötthet. Hon och min far sökte läkare efter läkare men ingen kunde hjälpa henne.

Min mor är en ödmjuk kvinna, men ändå en riktig fighter, som inte ger sig i första taget när problem växer sig stora. Tiden gick dock och sängen blev hennes tillhåll större delen av hennes tid. Hon blev även remitterad till psykiatrin för utredning. När det avslutande samtalet var klart frågade min mor:

– Är jag psykiskt sjuk?
– Nähä du, det är du verkligen inte, svarade doktorn.

Efter många år lyckades till slut en läkare år 1999 finna IgG-och IgM-antikroppar mot twar i hennes blod efter tips från en känd twarläkare.

Även en känd läkare och även en professor hade då i levande blodanalyser sett bakterier i hennes blod. Hon var nu äntligen något konkret på spåren.

Min mor fick sammanlagt fem antibiotikakurer och blev kortvarigt bättre från ett par av dem. Men väldigt snabbt var problemen desamma igen. När den effektivaste antibiotikan sattes in en andra gång blev hon kraftigt överkänslig mot behandlingen och fick omgående sluta behandlingen. Därefter fanns ingen mer antibiotika att tillgå som kunde vara verksam. Min mor kastades tillbaka på ruta ett igen.

Första försök till vändning
I en artikel i magasinet 2000-talets Vetenskap läste hon senare om hur man kunde odla fram antikroppar mot en egen infektion genom att överföra infektionen till en ko som då började producera antikroppar mot infektionen. Om man därefter drack råmjölken kunde man få i sig antikroppar mot sin egen infektion.

Eftersom mina föräldrar bodde på landet köptes en ko in. Maj-Britts husläkare hjälpte henne med att ta venblod och sprutade sedan in detta i en muskel i kon. Min mor drack därefter råmjölken i 6 veckor med en stark förhoppning om att bli bättre. Men även här misslyckades satsningen. Inga framsteg gjordes alls.

Här kom början till vändningen
Våren 2002 läste min mor en ny artikel i tidningen Land om forskare på Akademiska som jobbade med att ta fram antikroppar mot infektioner genom att spruta in infekterat blod i bröstmuskler på hönor. Hon ringde flera gånger till en professor och en docent och lyckades få fram hur man själv kunde genomföra ett sådant projekt. Hon fick veta att det räckte med att spruta in en droppe av hennes eget blod i hönans bröstmuskel och sedan upprepa detta var fjortonde dag under 2,5 månader. Därefter väntar man en månad. Under den här tiden framställer hönan mängder av antikroppar mot den eller de infektioner man har. Antikropparna hamnar sedan i stor utsträckning i äggulan.

Därefter ska man helst äta äggulan i princip rå eftersom antikropparna är värmekänsliga. Det går dock att koka äggen max 3 minuter så att bara vitan hinner koagulera. Bäst är också om man tar en tesked bikarbonat tillsammans med äggulan för att släcka saltsyran som också kan ta död på antikropparna.

Under första tiden testades en enklare metod där hönorna fick var sin droppe blod från min mor i vattnet de drack. Detta upprepades var fjortonde dag under 2,5 månader. Någon månad efter behandlingen började min mor äta äggen. Men detta gav heller inget resultat.

Jag hade vid den här tiden börjat bli nyfiken på hönsprojektet och ringde själv en av forskarna för att stämma av om det kunde fungera med att ge hönorna blod i vattnet de drack. Svaret var nej. Man måste i ett sådant fall spruta in en droppet av det infekterade blodet i hönans bröstmuskel för att det ska ha en chans att bli framgångsrikt.

Här kom vändningen
Sprutor och annan utrustning skaffades in. Tiden började nu bli knapp om alla behandlingar och äggvärpningar skulle kunna genomföras innan höstens kyla tog över.

Min mor använde ett rakblad för att skära sig i ett finger så de fick fram en droppe blod till varje höna. Den här proceduren genomfördes vid 10 gånger från juli 2002. När väl behandlingsperioden av hönorna var klar väntade min mor en månad innan äggulan började ätas. Äggen var sedan klara att ätas sent på hösten.

Det tar normalt tre månader innan blodet förnyas, men redan framåt jul var min mor så mycket bättre att hon klarade av att julstäda stor del av villan på 210 m2. Min far hjälpte till i den omfattning som gamla bönder brukar göra med julstädningen. Allt såg så oändligt mycket bättre ut nu.

Men i slutet av februari 2003 fick min mor en stroke. Hon klarade den men rehabiliteringen tog sin tid. Först i oktober 2003 hade hon återhämtat sig så mycket att hon deltog i ett cykellopp på 1 mil. Hon promenerade dock uppför varje backe. Man är inte så vältränad efter 10 års svår sjukdom.

Alla som deltog i cykelloppet var med i utlottningen av en helt ny cykel. När cykelloppet var över var det just min mor som vann cykeln. Den cykeln blev under många år använd flitigt. Vet faktiskt inte om hon fortfarande har den kvar. Men en sak vet jag. Min mor är idag fullt frisk!

Som syskon kommenterar vi emellanåt att vår mor tar nog ut sin tonårstid först nu. Hon är väldigt svår att få tag i och hålla koll på!

Vår mor har nu varit frisk i många år och vi har vant oss vid detta. Vi har också lärt oss att det är viktigt att aldrig ge upp.

Hur det gick med hönorna? Alla överlevde experimentet.

Ge inte upp ni vänner!

Thomas

Läs mer om hur antikroppar från höns kan bota många sjukdomar här