Min arbetskamrat gästbloggar om sin ”sköldkörtelresa” och tillfrisknande

Jag heter Katri Brattström och är socionom till yrket, dock under utbildning till näringsterapeut, och delar samma arbetsplats med Mats Lindström. Mats har bett mig att berätta om min ”sköldkörtelresa” som jag gjort (och fortfarande gör…) under våren 2017.

Smygande symtom i slutet av 2016
Allt började med att jag smygande fick en mängd olika symtom med start i nov/dec 2016. Jag fick klåda över kroppen, började gå ner i vikt och drabbades av mun- och ögontorrhet samt kände mig ”spattig” i mina rörelser – särskilt på mornarna/förmiddagarna. Innan jag hunnit träffa läkare misstänkte jag själv hypertyreos efter det att min sambo påpekade att jag hade en knöl på halsen…

Misstänkte hypertyreos men skulle få vänta en månad innan läkarbesök
Jag bokade en akut tid hos min husläkare men fick tid först månaden senare. Jag visste att jag inte kunde vänta så länge och valde då att själv bekosta ett omfattande sköldkörteltest via Werlabs som analyserades på ett par dagar. I början av mars fick jag ett provsvar på hur värdena såg ut: 5 av 5 värden låg utanför referens… Blodprovet visade att antikropparna TRAK var förhöjt till 6,2 (TRAK = tyroideareceptorantikroppar som skapar hypertyreos, dvs överfunktion i sköldkörteln). Maxvärdet för TRAK ligger på <1,8. Jag hade dessutom TPO-ak, en annan typ av antikroppar som ger hypotyreos, så kroppen var verkligen i obalans och jag förtvivlad.

I avvaktan började Katri läsa på och ta tag i saken med egna händer
Det första jag gjorde var att själv läsa på ALLT om sköldkörteln och antikroppar vilket resulterade i fyra omedelbara åtgärder: jag började äta stora mängder Omega 3 (9 tabletter om dagen) för att stävja den pågående inflammationen och jag la till glutamin i kosten för att läka tarmslemhinnorna. Jag började även äta naturligt glutenfritt samt valde bort kaffe för att inte stressa ett redan stressat system än mer.

Gluten är en stor bov i många autoimmuna sjukdomar, särskilt avseende sköldkörteln och bukspottskörteln. Gliadin och glutenin är två proteinstrukturer som jag misstänker (jag kan ha fel, såklart) liknar sköldkörteln och bukspottskörteln i sin struktur. Har man då en läckande tarm, som jag misstänker att jag hade, så påverkas nedbrytningen av dessa strukturer negativt vilket i sin tur leder till att alldeles för stora strukturer tar sig in i systemet där immunförsvaret angriper dessa (och sålunda även organen!).

Efter att ha tagit privata prover fick hon en tidigare tid hos läkaren
Efter analysen av provtagningen ringde jag min husläkare för att få en tidigare tid. Jag uppmanades att komma in på drop in dagen efter och remiss skickades omedelbart till endokrin. Jag kom till endokrin redan veckan efter och då låg mina TRAK-värden på 5,8 (den enda åtgärden jag hade hunnit göra var alltså att ha påbörjat mina terapeutiska doser av Omega 3 och glutamin samt upphöra med gluten och kaffe). Endokrin menade att den lilla sänkningen var marginell och med största sannolikhet temporär och hade inget att göra med mina egna livsstilsförändringar.

Diagnos Graves blev ett faktum och mycket tuff medicinering föreslogs
Jag fick diagnosen Graves, den autoimmuna sorten av hypertyreos, den 8 mars utifrån mina symtom där alltså TRAK (tyroideareceptorantikroppar) attackerade min sköldkörtel. Åtgärdspaketet från endokrin var ett enda: stänga av sköldkörteln i 1,5 år med maxdosen av medicinen Tacapzol samt så småningom insättning av Levaxin. Prognosen var att 50 % klarade sig, dvs antikropparna försvann, medan 50 % hade kvarstående problem. Bland de 50 % där antikropparna försvunnit på, fanns det dock en betydande andel som fick tillbaka sjukdomen så småningom. Min kommentar till detta förslag var att jag ansåg åtgärden väldigt aggressiv i förhållande till de låga oddsen och att jag kände mig tveksam till det ingreppet. Min endokrinläkare uttryckte då: ”Du får två veckor på dig, annars…”. Annars vaddå, undrade jag. Kommer jag inte erbjudas någon vård efter två veckor eller vad menade hon. Hon svarade aldrig på mina frågor men det kändes både hotfullt och stressande för mig.

Inför besöket hade jag läst på om de olika behandlingar som erbjöds. De var inte så många men jag föreslog själv en lågdosbehandling av Tacapzol parallellt med att jag jobbade vidare med andra (funktionsmedicinska) grepp för att få ner antikropparna. Svaret jag fick var att jag bara skulle förvärra min sjukdom, att jag skulle få de klassiska utstickande ögonproblemen som följer på sjukdomen samt att det enda som kan hjälpa mig är medicinering. Inget annat. Jag frågade hur man på endokrin tänker om antikropparna och fick till svar att de inte tar några antikroppsprover under den första delen av behandlingen då antikropparna inte förväntas sjunka så snabbt.

Jag lämnade endokrin med ett recept på Tacapzol och läkarens ord ringande i mina öron: mitt förslag på lågdosbehandling var för henne ”en kompromiss” och det var väl ”bättre än ingenting”. Jag hade tackat nej till betablockerare som jag erbjöds då jag visste att en lågdosbehandling av Tacapzol skulle verka symtomlindrande och att det i sig skulle råda bukt med min höga puls på 100. Jag upplevde mig varken lyssnad på eller respektfullt bemött.

Katri körde enligt ”eget protokoll”
Jag inledde med en lågdosbehandling på 3 tabletter Tacapzol om dagen, två på morgonen och en på kvällen. Jag hade även inbokade tider med homeopat och kinesiolog samt fortsatte läsa på och ta egenbekostade blodprover via Werlabs med fokus på antikropparna – just det som den konventionella vården inte lägger fokus på. Min inställning har under hela min ”sköldkörtelresa” varit en enda: får jag ner antikropparna så löser sig resten!

Katris envishet resulterade i ett fantastiskt resultat
På tre månader, från den 8 mars till den 9 juni 2017, gick mina antikroppsvärden ner från 6,2 (utanför referens) till 1,7 (inom referens) och endokrin vet inte ens om dessa resultat då jag inte hunnit med ett återbesök. Jag har successivt själv trappat ner på medicinen (mot inrådan från min endokrinläkare som hävdat att dessa tre tabletter om dagen ska jag äta i 1,5 år) för att helt upphöra. När jag emellertid läst på så vet jag att Tacapzol ska anpassas i takt med resultaten från blodproven. Man måste alltså vara tillräckligt frisk i sin sjukdom för att kunna läsa på, processa information och våga ifrågasätta! Min egenvårdskontroll har bestått i att jag regelbundet (ca varannan vecka) tagit egenbekostade blodprov för att kolla status och riktning. Snart är det dags för ett sådant blodprov igen.

Mitt senaste blodprov tog jag den 9 juni. Det var en biomedicinsk analytiker som tog blodprovet och som applåderade mina resultat och min inställning. Hon ställde frågor och jag berättade om hur jag tänkte och vad jag gjorde. Hon fick mig att lova att ”sprida ordet”. Hon peppade och tyckte att jag hade en viktig roll i att upplysa samhället, då (som hon uttryckte det) ”läkemedelsbranschen har satt klorna i den svenska befolkningen”. Det är första gången jag träffat någon i den konventionella vården som stöttat mig så starkt och öppet. Tårarna kom direkt och jag tackade henne för att hon lyssnade på mig och att hon, trots att hon jobbar i systemet, både kan se med kritiska ögon på vårdapparaten och sedan våga uttrycka den! Det krävs en modig människa för det och jag kan inte annat än att hålla med henne. Hur kan läkemedelsbranschen ha ett så starkt grepp om den svenska vården och hur kan funktionsmedicinen vara så eftersatt? Hur kan det INTE vara tilltalande med kunskap om hur vi kan förse kroppen med vad kroppen behöver för självläkning?!

I mina kontakter med homeopat och kinesiolog under dessa tre månader som gått har jag även fått homeopatmedel att inta samt terapeutiska doser av följande: 4 tabletter av gammalinolensyra utvunnet ur jättenattljusolja (alltså antiinflammatorisk Omega 6), höga doser C-vitamin, D-vitamin, E-vitamin, magnesium och B6 i höga doser tillsammans med B-komplex samt lite selen. Parallellt med detta tar jag medicinalörten Cats Claw.

Under tiden jag arbetat med/fått hjälp med mina TRAK-antikroppar, har jag naturligtvis också arbetat/fått hjälp med den andra antikroppen: TPO-ak (den som ger hypotyreos, autoimmuna varianten). Jag har lyckats få ner även den från 107 till 76 så där är det en bit kvar innan jag är nere i referens (maxvärdet ligger på <34). Jag äter inget Levaxin då jag inte upplever några större symtom, annat än att jag kan bli trött men det är också en övergående känsla och inte ”permanent”, sas.

Hur en individ bör/ska behandla sin sköldkörtelproblematik är ju så klart högst individuellt med tanke på att orsak och verkan kan se olika ut. Min berättelse om hur jag har gjort är naturligtvis kopplad till hur min unika sjukdomsbild sett ut och är inte universell per automatik. Jag har fördelen att jag är omedicinerad sedan tidigare och upptäckte problemet i tid. Jag tror nämligen att många som långtidsbehandlas med mediciner skapar mer komplexa problem/tillstånd i takt med tiden. Långvarig användning av Levaxin t ex, ger tillslut lober som skrumpnar då de inte får arbeta och det är klart att ett sådant tillstånd kan tänkas kräva mer långvariga insatser för att få bukt med. Levaxin blir lätt en livstidsmedicin och de enda som tjänar på det är faktiskt läkemedelsbranschen.

Katris förslag till de som lider av autoimmuna sjukdomar
Mitt förslag till alla som lider av autoimmunitet (av vilken sort som helst!) är ändå att utesluta gluten och inspireras av antiinflammatorisk kost samt i terapeutiska doser lägga till Omega 3 och GLA-fettsyror för en heltäckande antiinflammatorisk approach. Sök gärna hjälp hos komplementärmedicinare som tittar på andra saker än vad den konventionella vården tittar efter. Våga vara kritisk och ta kontroll över din hälsa genom att förkovra dig! Jag tror på ett brett angreppssätt: eliminera det som stör och tillsätt det som hjälper. Vägen dit kan se olika ut: en del väljer näringsterapi, andra homeopati och/eller kinesiologi osv. Utbudet är stort och det är såklart svårt att välja. Personligen går jag endast på rekommendationer.

Folk frågar mig hur jag framöver ska lyckas bibehålla låga antikroppsnivåer och om det finns en risk att de kommer tillbaka. Mitt svar är att jag regelbundet (dock mer sällan) kommer att fortsätta kolla mitt blod och att jag har en stående tid hos min kinesiolog – det finns alltid något som kroppen jobbar med! Risken finns såklart alltid för ”återfall”. Jag är medveten om det och förhåller mig därefter men jag är också en erfarenhet rikare: det går att göra något åt sin situation – i mitt fall dessutom snabbt.

Slutliga allmänna råd
Jag vill avsluta med några viktiga ord som behöver sägas. Jag är inte emot skolmedicin eller konventionell medicinering OM det används med eftertanke och restriktivt. Jag är dock emot det okritiska förhållningssättet, det slentrianmässiga och icke-individualiserande medicinerandet av människor.

Diagram som visar uppföljning av Katris framångsrika egenbehandling
Nedan följer mina senaste diagram från blodprovstagningen den 9 juni. Den första bilden visar TRAK och den andra TPO-ak:

IMG_1692.PNG
IMG_1693.PNG
Lycka till!
/Katri

Om Mats Lindström

Jag heter Mats Lindström och min fru är svårt sjuk i ME/CFS sedan 2008. Jag lägger ner en stor tid av min fritid på att försöka finna bra symtomlindring och helst botemedel mot sjukdomen. Det viktigaste i det arbetet tror jag är att synliggöra sjukdomens allvarlighet, att få politiker, forskning och sjukvård, men även allmänheten att förstå vikten av att hjälpa denna patientgrupp som lider oerhört - både av sjukdomen och samhällets okunskap. Min förhoppning är att en biomedicinsk forskning värt namnet kommer igång i Sverige. Jag driver några egna Facebook-grupper där den största heter Databas ME/CFS. Medlemmarna består av både ME/CFS-sjuka och anhöriga från bl a Sverige och Norge.

  1. Marie Rutgersson

    Intressant!
    Du borde dela med dig av dina erfarenheter i FB-gruppen, Sköldkörtelgruppen med ca 25 000 medlemmar. Endokrina sjukdomar behandlas idag så illa arr det i det närmaste är en skandal. Det är tungt att varje dag läsa i gruppen om alla dssa sköldkörtelpatienter som kämpar i mycket hård medvind. De skulle behöva få höra Katris berättelse!

    Liked by 1 person

  2. Therese

    Jag har en liknande upplevelse av endokrin..
    Jag fick komplettera levaxin med liotyrenin som en kompromiss men läkaren tror inte på behandlingen. Jag har inte fått någon hjälp med infasning eller uppföljning sedan medicinen sattes in..
    Jag justerar själv min medicin efter mående… fasar för att behöva en ny burk medicin då jag upplever att kvaliteten mellan batcher och burkar är olika.

    Liked by 1 person

  3. Linda

    Viktig inblick av en process som borde vara självklar men som man misstänker inte kommer att mottas som självklar.

    Liked by 1 person

  4. Åsa Berglin-Inberg

    Låt maten bli din medicin och medicinen din mat (Hippokrates).
    Att leva så naturligt som möjligt och att söka naturliga lösningar i första hand. Bra gjort.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: