”Med rätt kunskap om kommunikation kan man bli president”

Rubriken utgör ett uttryck som en ledarskribent har myntat (Alexander Holmberg). Det finns många liknande citat. Kommunikation är i vart fall viktigt, oavsett om man är chef och vill påverka, eller en föreningsrepresentant, medlem, enskild individ och så vidare.

Kommunikation upplevs ibland viktigare än fakta. Sättet att förmedla sig på är oerhört viktigt. Propaganda är den yttersta formen av kommunikation, och den är rent av farlig.

Om man inte dokumenterat tillhör en profession kan det vara betydligt svårare att få gehör. Det är ganska självklart. Ingen kan (får) säga till en elektriker hur den bäst ska göra jobbet, lika litet som att påtala för en polis att så här borde du jobba. Alla har sina perspektiv. De kan oftast vara rätt snäva. Man utgår ifrån sig själv, den kunskap man själv har, kombinerat med kanske en del rykten och eget ”googlande”.

Självklart är det så att respektive profession besitter allra högst kompetens om vad som är rimligt, mindre bra och rent ut sagt dåligt. Det är inget tu tal om det.

Däremot, när det finns en komplexitet, där det kanske inte finns kunskap inom en specifik profession, då är det riktigt bra med idésprutor, oavsett profession. Dessa idésprutor kan dock använda kommunikation på både mindre bra och bättre sätt. Jag har, när det gäller detta fokusområde – kroniska sjukdomar, inledningsvis haft felaktig kommunikation. Jag har anklagat – varför gör ni inte så här? Det är fel. Det är den sämsta sortens kommunikation.

Sedan finns det de som är lättkränkta, eller enbart tror på sitt, och kommunicerar ut att det enbart är detta som gäller, och ifrågasätter allt annat. Då uppstår konfrontation (en baksida av dålig kommunikation).

Hur som helst tror jag det är viktigt att oavsett profession, ska man vara ärlig med vad man inte vet, och vad man vet. Det finns utvecklingsområden inom alla professioner, oaktat hur många professorer, ingenjörer eller andra experter som finns.

När man inte vet allt fullt ut, måste man vara ödmjuk. Det gäller alla expertisområden. Kommunikation får inte bli propaganda, med hänvisning till sin suveränitet inom området. Definitivt inte när vi inte vet allt om allt.

Eftersom jag skrivit mycket om ME, virus, borrelia och fästingrelaterade sjukdomar bland annat, så har jag insett att enbart säga emot, eller att ifrågasätta, inte är en framgångsrik modell. Det är ett destruktivt förhållningssätt, det vill säga dålig kommunikation.

Jag vet att jag inom dessa områden, där jag inte är dokumenterad expert, har mycket bättre framgång i att lyssna och ta till mig hur professionen fungerar, verkar och hur de resonerar och varför. Då kan man istället kommunicera genom att ställa relevanta frågor.

Ibland kan jag undra varför man inte gör mer, men om jag frågar några inom professionen (läkarvården) så förstår jag mer varför. Alla har inte oändliga resurser. Jag vet själv – så ser det ut även inom min egen organisation – Polisen. Självklart blir det då svårt att göra det man verkligen vill, inom vissa frågor. Det handlar om begränsningar, och framförallt prioriteringar.

Kommunikation är viktigt, men om den är dålig så kan det orsaka stora problem.