55% av ME-patienter blev bättre av cancermedicin

Bild 3C

Mycket spännande norsk studie ger hopp för ME-patienter
För 5 år sedan inledde norrmännen, Olav Mella, Øystein Fluge, Ingrid G. Rekeland m fl, en fas 2-studie på 40 ME-patienter (Kanadakriterierna)  efter att man i en mindre studie konstaterat att 2 av 3 ME-patienter blev bättre av cancerläkemedlet cyklofosfamid. Studien har granskats av Indre Bileviciute-Ljungar (Karolinska sjukhuset, Sverige) och Lucinda Bateman (Bateman Horne Center, USA).

55% blev bättre på relativt kort tid 
I fas-2 studien som presenterades i veckan så visade det sig att 22 (55%) av de 40 patienterna blev bättre redan efter några månader. Det får man se som ett bra resultat, eftersom det numera är allmänt vedertaget att alla med ME inte blir bättre av en och samma behandling (förutom att hushålla med sina resurser, men då mer för att undvika att må sämre).

Lågdos naltrexon (LDN)  respektive B12 -injektioner  har också visat positiv effekt på över hälften av patienterna. Detta baseras på olika kliniska erfarenheter men även mindre studier. Problemet är dock att många ME-patienter förvägras sådana behandlingar då det saknas tillräckligt stora studier.

Resultat i stort efter behandling med Cyklofosfamid
De som svarade positivt på behandlingen åkte upp rätt rejält på SF-36, Physical Functions scale, en skala som mäter det upplevda måendet utifrån olika kriterier. De som svarade positivt låg i genomsnitt på 35 poäng innan behandling och 69,5 poäng efter behandling. Även efter en långtidsuppföljning var resultatet rätt bra. Som jämförelse är den genomsnittliga fysiska funktionen SF-36 hos den allmänna befolkningen 84,2 poäng (inom spannet 71,9–96,5).

För er som inte litar på studier med självskattningstest kan det tilläggas att alla patienter hade stegräknare på sig. Av de som blev bättre så ökade de antalet steg per dygn från
3 622 till 5 589 st! Det borde vara ett rätt säkert mått på bättre mående. Jag som är frisk går inte särskilt många fler steg per dygn.

Under uppföljningen återgick minst 9 av de 22 patienter som blivit bättre till antingen deltid/heltidsarbete eller studier.

Avvikelser kan ge vägledning till vilka som bör behandlas
Det kanske mest intressanta med studien var att 12 av de 40 patienterna bar på någon av de två specifika HLA-riskallelerna (HLA-DQB1 respektive HLA-C).

10 av de 12 (83.3%) med dessa genmutationer tillhörde gruppen som blev bättre. 83.3% chans att må bättre är riktigt bra. Även om antalet patienter var få, så är detta ett riktigt lovande resultat.

Nackdelen med behandlingen var att det var relativt vanligt med biverkningar (33 av 40), främst illamående och förstoppning. 11 st fick allvarliga biverkningar.

Studien är väldigt intressant då man faktiskt selektivt kan välja ut de patienter som förväntas svara bra på behandlingen. Förekomsten av någon av de två HLA-riskallelerna verkar vara rätt så vanliga bland ME-patienter. Denna studie kan förhoppningsvis leda till en större placebokontrollerad fas 3-studie längre fram.

Särskilt om HLA
På ytan av de flesta celler förekommer markörer benämnda HLA (Human Leukocyte Antigen), vävnadstyp eller vävnadsantigen. HLA-antigenen förekommer i en mycket stor mängd varianter. Varje individ har två olika varianter av dessa antigen, ärvda från vardera föräldern. Vissa varianter av HLA-antigen är starkt associerade till olika sjukdomstillstånd, t.ex. HLA-B*27 vid ankyloserande spondylit (Bechterews sjukdom) och reaktiva artriter. Bestämning av dessa HLA-antigen kan då vara en vägledning vid fastställande av diagnos och för bedömning av prognos.
Källa

Särskilt om Cyklofosfamid
Enligt FASS ska Cyklofosfamid administreras av läkare med stor erfarenhet av detta läkemedel. Initialt ges cyklofosfamid vanligen intravenöst. Sendoxantabletter kan sedan användas som underhållsbehandling.

Läkemedlet används idag mot följande sjukdomstillstånd: Non-Hodgkins lymfom. Hodgkins sjukdom. Kronisk lymfatisk leukemi, akut leukemi. Myelom, makroglobulinemi.

Ovarialcancer, bröstcancer, småcellig lungcancer, neuroblastom, seminom.
Som immunosuppressiv behandling vid Wegeners granulomatos, Goodpastures syndrom och cirkulerande antikoagulans (faktor VIII antikroppar). I särskilda fall vid bl a reumatoid artrit, nefrotiskt syndrom SLE, autoimmun hemolytisk anemi och idiopatisk trombocytopenisk purpura.
Källa