Om fästingrelaterade sjukdomar

Fästingar kan orsaka kroniska sjukdomar

Människor som blivit kroniskt sjuka efter borrelia finns det gott om. Mellan 10-15% av de som drabbas av borrelia blir inte helt återställda. Det är allmänt vedertaget, även i Sverige. En del får långvariga och svårare symptom, och en del mer lindriga symptom, och några blir över tid helt återställda.

Det finns ingen som med säkerhet vet vad detta tillstånd beror på – om det är en pågående infektion, eller om det är immunförsvaret som fortsätter att kämpa trots att infektionen är borta.

Många forskare menar att risken för att bli kronisk sjuk efter ett fästingbett ökar med multipla infektioner. Den vanligaste så kallade co-infektionen är rickettsia. T o m i Sverige finns en studie som visar på detta faktum. Närmare 45% av de som har antikroppar mot borrelia har även antikroppar mot rickettsia. Även babesia har visat sig vara tämligen vanligt. Ca 16% av de som smittats av borrelia i södra Sverige har även smittats av babesia. Det finns även många andra infektioner som fästingar kan överföra. Den tredje vanligaste i norra Europa är neoehrlichia. Tyvärr saknas rutiner inom den allmänna sjukvården för att testa mot dessa co-infektioner. Det är faktiskt häpnadsväckande med anledning av att antalet fästingar flerdubblats de senaste 20-30 åren.

Vid fästinginfektioner blir dessutom immunförsvaret supprimerat, dvs svagare, vilket gör att kroppen lättare även kan drabbas av så kallade oppurtunistiska infektioner, som ett friskt immunförsvar annars skulle kunna hantera. Exempelvis mykoplasma, twar, candida. Inte sällan reaktiveras även de olika herpesvirus som de flesta människor livslångt bär på, exempelvis EBV, CMV, VZV och HHV-6.

Jag har återkommande skrivit om just svårigheten att både diagnostisera och även behandla ”post lyme disease”. Det grundläggande problemet är diagnostiken. Förenklat kan man säga att det finns i huvudsak två sätt att kontrollera om man har en infektion med diagnostik i Sverige. Jag går igenom dem på enklast sätt så alla förstår:

Direkt påvisan av patogen
Genom PCR kan man leta efter patogenens arvsmassa (DNA). Det möter på flera problem när man ska göra det i kroppsvätska. Det största problemet är att PCR kräver en rätt hög koncentration av arvsmassa från patogener, och exempelvis borrelibakterier befinner sig enbart i blodbanan de första veckorna av en infektion. Det beror på att blodet har immunförsvaret bäst koll på, och där vill bakterierna inte vara eftersom de slås ut av de vita blodkropparna. Ett annat problem är att PCR måste vara inställt mot exakt den arvsmassa/DNA som man letar efter.

Nackdelarna är många med PCR, men OM man får träff så är specificiteten hög, dvs det är över 99% säkerhet att man lider av aktiv infektion vid träff.

Det finns idag möjlighet att genom Next generation frequencing söka mot alla kända patogener med PCR-metoden. Jag har varit i kontakt med Folkhälsomyndigheten som har börjat att titta på det, och metoden finns rent teoretiskt inom ramen för allmän sjukvård. Men jag erfar att den i nuläget är alldeles för dyr att använda som standard. Ni vet ju själva hur låg budget varje patient har i genomsnitt.

Indirekt påvisan av patogen
Vanligast är serologi. Då mäter man om immunförsvaret har bildat antikroppar mot patogenerna. När det gäller infektioner som leder till att man har upp till ett livslångt antikroppssvar, som vid exempelvis borrelia, är metoden helt värdelös redan ett par månader efter infektionstillfället. Efter ett par, tre veckor bildas IgM. Om IgM är utanför referens så är det hyggligt säkert att man har aktiv infektion, även om IgM kan visa falskt positivt. Ytterligare problem med IgM är att just de antikropparna försvinner efter ett par månader då IgG tar vid. IgG blir som ett minne om man drabbas av samma infektion igen. Problemet är dock att en person som blivit av med infektionen kommer att visa samma resultat som den som fortfarande har kvar infektionen några månader efter smittotillfället. Dvs båda personerna kommer att visa positivt på IgG och negativt på IgM. Så testet är inget vidare för att utröna om någon lider av långvarig borreliainfektion.

Det finns en del andra indirekta metoder som inte är validerade. En är Elispot som istället för att mäta antikroppar (proteiner som B-celler tillverkar) mäter proteiner som T-celler bildar vid infektion. Men det verkar vara samma sak med den metoden. Många som bekostar sådana test har ofta positivt, men det är oklart om det är en aktiv infektion.

Mer intressant kanske är en nyare metod där franska forskare upptäckt ett virus som parasiterar borrelia. Dvs en bakteriofag. Dessa bakteriofager är flerdubbelt fler än antal bakterier och är därför lättare att finna genom PCR-teknik. Vid träff mot just dessa bakteriofager har man aktiv borreliainfektion, eftersom just dessa specifika bakteriofager inte kan överleva utan närvarande borreliabakterier. Metoden är dock inte validerad av sjukvården, utan kan enbart köpas privat på Redlabs. Ett postivt test kommer därför en svensk läkare knappast bry sig om.

Om behandling
Om vi kikar på de behandlingar som används av svensk sjukvård kan man först och främst konstatera att Sverige har världens kortaste antibiotikabehandling mot borrelia OCH om man inte blir frisk av den korta behandlingstiden så anses man ändå ha blivit av med infektionen, trots att det saknas diagnostik för att säkerställa detta. Flertalet som tidigare fått en misslyckad behandling får därför ingen ytterligare behandling. I Sverige tillämpas nämligen utgångspunkten att så kallad behandlingssvikt avseende borrelia inte förekommer. Trots att behandlingssvikt anses förekomma vid en mängd andra bakteriella sjukdomar. Att bevisa att infektionen är borta går inte med anledning av den undermåliga diagnostik som tillämpas. Så länge vi inte har bättre möjligheter att diagnostisera så kommer allt handla om gissningar.

För övrigt måste jag återigen påminna om att kåvepenin endast fungerar mot lokal infektion. Tyvärr händer det att läkare skriver ut det felaktigt i de fall man har andra symptom än just hudrodnad (EM). Om man fått en hudrodnad och dessutom andra symptom, exempelvis ont i huvudet, feber, stel nacke och eller ont i leder, så är förstås borrelian spridd (disseminerad). Då ska doxycyklin ges! Om man nu inte tål det så ska man få amoxicillin. Dessa är bredspektra antibiotikum och klarar de flesta disseminerade borreliainfektioner – om man inte gått med det för länge.

Jag har genom åren stött på flera personer som felaktigt fått kåvepenin, trots sjukdomssymptom. Som tur är har de fått doxycyklin utskrivet när de återvänt och påtalat att kåvepenin inte fungerar.