HLA – en tyst spelare på immunsystemets schackbräde

Bilden är AI-genererad av Bing Copilot

Bakgrund
För fyra år sedan skrev jag om en norsk fas 2-studie på 40 ME-patienter (Kanadakriterierna). Forskarna Olav Mella, Øystein Fluge, Ingrid G. Rekeland m fl, fick intresset efter att man i en mindre studie konstaterat att 2 av 3 ME-patienter blev bättre av cancerläkemedlet Cyklofosfamid.

Fas 2-studiens resultat var intressant utifrån två aspekter: Läkemedlet Cyklofosfamid fungerade på 22 av 40 (55%) ME-sjuka – och – forskarna konstaterade att 10 av 12 som hade specifika HLA-riskalleler svarade bra. Man kan därmed förutse vilka som kan svara på Cyklofosfamid med hjälp av vissa HLA-serotyper.

Studiens resultat och ett samtal med en ME-sjuk forskare föranledde att jag fokuserat en del på HLA – vad är detta – och vad gör att människor kan ha olika HLA? Den ME-sjuka forskaren har kunnat börja arbeta 100% sedan 2019 tack vare daglig mekabolin-injektion (vitamin B12) tillsammans med COQ10. Men för de med specifika HLA-avvikelser verkar istället Cyklofosfamid vara en behandling som återställer immunförsvaret. Det förtjänas att tyddliggöra att fler mår bättre av frekvent intag av B12, då vitaminen är vattenlöslig och har kort halveringstid i kroppen.

Varför har inte en fas 3-studie kommit igång än? Norge som ändå, till skillnad mot Sverige (!) satsat pengar på forskning om ME? Jag har inget bra svar, förutom att HLA är väldigt intressant att läsa om, och vissa HLA-serotyper kan efter en ansträngning av immunförsvaret leda till olika autoimmuna sjukdomar men även en ständig reaktivering av de herpesvirus alla människor bär på, vilket kan förklara varför de som förblivit sjuka efter en ansträngning av immunförsvaret behöver individuell behandling. Läs mer om HLA nedan:

HLA och dess roll i kroniska sjukdomar – En tyst spelare på immunsystemets schackbräde
I den komplexa världen av genetik och immunologi är det få system som är lika kritiska och samtidigt så missförstådda som det mänskliga leukocytantigenet (HLA). Denna molekyl, som är en del av vårt histokompatibilitetskomplex, är avgörande för immunsystemets förmåga att skilja mellan “själv” och “icke-själv”. HLA fungerar som en identifieringsmekanism på cellernas yta, vilket gör att de kan känna igen varandra som samma organism

HLA – Ett dubbelkantat svärd i kampen mot infektioner
HLA-systemets primära roll är att presentera antigen för T-celler, vilket är centralt för immunsvaret mot patogener som herpesvirus. Vissa HLA-serotyper har dock visat sig öka risken för kronisk reaktivering av dessa virus. Detta innebär att även om HLA är avgörande för att bekämpa infektioner, kan dess variationer paradoxalt nog göra vissa individer mer sårbara för långvariga och återkommande sjukdomsförlopp

HLA och dess koppling till moderna pandemier
I ljuset av den senaste pandemin har forskningen kring HLA och dess koppling till postcovid-tillstånd blivit alltmer relevant. Studier tyder på att vissa HLA-serotyper kan vara associerade med en ökad risk för långvariga symtom efter en covid-19-infektion. Detta öppnar upp för en diskussion om huruvida vi bör överväga genetisk screening som en del av vår beredskap för framtida pandemier

HLA – En genetisk faktor i utvecklingen av ME/CFS
Forskning som nämndes under avsnittet bakgrund har belyst HLA-serotypernas roll i utvecklingen av ME/CFS, ett tillstånd som drabbar miljontals människor världen över. En liten norsk studie fann att patienter som var positiva för HLA-DQB103:03 och/eller HLA-C07:04 var mer benägna att svara på läkemedlet cyklofosfamid än patienter utan dessa alleler, 83 jämfört med 43 %.

SF-36 Physical Function-poängen ökade från medelvärde 33,0 vid baslinjen till 51,5 vid 18 månader (alla 40 patienter) och från medelvärde 35,0 till 69,5 bland responders (22 st, 55%). Efter 4 års uppföljning var 15 av dessa 22 respondenterna fortfarande i remission.

Även om studien var liten, vore det förstås av stort intresse att följa upp denna studie med en större studie där enbart deltagare som har dessa HLA-riskalleler får ingå.

Framtiden för HLA-forskningen och dess kliniska tillämpningar är spännande och kommer förhoppningsvis ge oss mer insikt i dessa komplexa mekanismer
Vi behöver fortsätta utforska hur HLA-serotyper påverkar sjukdomsutveckling och behandlingsrespons för att förbättra vår förståelse och våra möjligheter att hjälpa patienter med ME/CFS och andra kroniska sjukdomar.