Ökade riskfaktorer för kronisk sjukdom

Varför förblir vissa sjuka och andra inte?

I spåren av att flera tiotusentals svenskar har drabbats av postcovid har intresset ökat för ME och andra postinfektiösa tillstånd. Den sammantagna kunskapen som finns är att inte en obetydligt andel av befolkningen blir kroniskt sjuka efter att ha exponerats av något som belastar immunförsvaret extraordinärt. Det kan mycket väl vara så att de som inte lyckas återhämta sig har en större genetisk mottaglighet. Det finns även andra faktorer som kan bidra, såsom stress, posttraumatisk stress, bl a orsakat av krig, våld i nära relationer (även barnmisshandel), sexuella övergrepp, skilsmässa, nära anhörigs död. Även fysiska trauman som olyckor, svårare förlossningar och graviditeter samt exponering av miljögifter, och då även vissa vaccin. Allt detta leder i sig till nedsatt förmåga att kunna hantera infektioner. Vi har sett exempel på att den direkt utlösande faktorn till utveckling av ME, inte enbart handlar om körtelfeber (12% av de som drabbats av körtelfeber uppfyller kraven på ME 6 mån efter infektion enlig en australiensisk studie – sista länk).

Infektion kanske inte är själva grundorsaken till ME, men kan förstås vara en stark bidragande orsak om man exempelvis har en eller några av ovan uppräknade riskfaktorer. Därför kan det vara svårt för en läkare att sätta rätt diagnos. Utmattningssyndrom (UMS) ligger förstås nära till hands om utredningen visar att just du tidigare i livet utsatts för något, som typiskt sett skulle vara en relevant orsak till ditt sjukdomstillstånd. Fokus på den eventuella infektionen kan därmed förminskas. ”Tack vare” postcovid har dock fler och fler insett att en infektion kan leda till, eller vara en stark bidragande orsak till kronisk sjukdom. Det stora problemet, om man blir feldiagnostiserad i UMS men borde ha fått ME-diagnos, kan för den enskilde individen leda till katastrofala konsekvenser, bl a i form av fel behandling och stora problem med försäkringskassan.

Patogenesen vid ME och andra postinfektiösa tillstånd är därför sannolikt multifaktoriell. Förutom det som sätter ned immunförsvaret anses mikrobiella och virala infektioner vara de möjliga utlösande faktorerna. ME har ofta åtföljts av olika virusinfektioner och studier har utförts på bland annat Epstein-Barr-virus (EBV), cytomegalovirus (CMV), humant herpesvirus (HHV-6, HHV-7, HHV-8), humant parvovirus B19 (B19V), enterovirus, och bakterier som mykoplasma, Borrelia, Q-feber som orsakar Coxiella burnetii och andra patogener.

I första länk presenteras en översikt över studier som behandlar möjlig associering av virusinfektioner till ME. Dessa virus blir kvar i kroppen som mestadels latent, och kan återaktivera under olika förhållanden.

Immunologiska störningar i samband med ME kan vara resultatet av virusinfektion. När virus återaktiveras leder det till inflammation och immundysreglering, särskilt herpesvirusen EBV och HHV-6, som infekterar immunceller.

Virusinfektioner kan också utlösa ett autoimmunt svar. I de flesta ME-fallen finns det inga avgörande bevis för kronisk virusinfektion, men det är troligt att virus kan agera via en ”hit and run”-mekanism. denna teori innebär att virus utlöser sjukdomen, orsakar immunavvikelser som dysfunktionellt immunsystemet och/eller autoimmunitet.

Som exempel rapporterade Gow et al. om upptäckten av enteroviralt RNA i muskelbiopsier. 53% hos ME/CFS jämfört med 15% av kontroller.

År 2008 fann Chia et al. att 135 av 165 (82%) var positiva för enterovirus (RNA) genom tarmbiopsi, medan betydligt färre kontroller var positiva (20%).

En annan undergrupp kan vara smittade av B19V infektion. Man undersökte markörer i serum hos 200 ME-patienter och 200 friska blodgivare med hjälp av PCR. DNA upptäcktes hos 11 patienter men ingen av de friska blodgivarna uppvisade markörer för viruset. Det intressanta var att de flesta ME-patienter som hade dessa markörer även hade uttalad ledvärk.

Studien har sedan följts upp och då upptäcktes aktiv B19V-infektion hos 28% av ME-patienterna jämfört med 2% hos kontrollerna. Även denna gång var aktiv infektion kopplad till en ökad frekvens av ledsmärta.

Retrovirus och Ross-river virus har även varit föremål för diskussion i flera studier.

Allt sammantaget gör att man kan misstänka att en mängd olika infektioner kan leda till ME. Det finns även andra studier som visar att runt 10% av de som drabbas av kraftiga infektioner kan leda till ME, egentligen oavsett namn på infektion, vilket förstås innebär att många som drabbats av postcovid även kommer diagnostiseras i ME.

Men frågan kvarstår, är infektionen helt borta? Det kommer vi nog aldrig få veta förrän vi har tillgång till bättre diagnostik.

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC6167797/

Fler länkar på samma tema:

https://www.healtheuropa.com/domestic-abuse-survivors-twice-at-risk-of-long-term-illnesses/95550/
https://me-pedia.org/wiki/Q_fever
https://newsaboutdisease.com/2016/05/28/q-feber-kan-leda-till-kronisk-sjukdom-i-20-av-fallen/
https://academic.oup.com/jid/article/196/1/4/843612
https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2756827/
https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC3956649/
http://simmaronresearch.com/2020/07/active-epstein-barr-infections-found-in-large-me-cfs-study/
https://me-pedia.org/wiki/Postviral_fatigue_syndrome
https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC1569956/